så nära att falla tillbaka i gamla mönster
Jag vet verkligen inte vad jag ska göra av min ångest. Idag efter jobbet gick jag runt på stan. Jag gjorde av med svinmycket pengar. Shoppa brukar kunna lindra lite. Men när jag kommer hem minns jag ändå inte vad jag köpt. Har haft en klump i magen hela dan. Ångest. En sådan fruktansvärd ångest. Det riktigt knyter sig i magen.
Jag får hålla i mig själv riktigt hårt ibland för att inte börja missbruka igen. En del av mig skriker efter det. Jag klarar inte av att leva i den här förödmjukelsen. Jag klarar inte ångesten. Det är svårt att stå stilla när allt omkring stormar. Häromdan messade jag alla gamla ragg jag haft tidigare. Men det gick inte något vidare. Jag vet att det inte skulle funka. Jag vill inte ha någon annan är honom. Och jag vill framför allt inte göra illa mig själv igen. Jag är för bra för det.
Jag får hålla i mig själv riktigt hårt ibland för att inte börja missbruka igen. En del av mig skriker efter det. Jag klarar inte av att leva i den här förödmjukelsen. Jag klarar inte ångesten. Det är svårt att stå stilla när allt omkring stormar. Häromdan messade jag alla gamla ragg jag haft tidigare. Men det gick inte något vidare. Jag vet att det inte skulle funka. Jag vill inte ha någon annan är honom. Och jag vill framför allt inte göra illa mig själv igen. Jag är för bra för det.
tänk att den fula sanningen kan hjälpa någon
Kära läsare. Jag har inte använt bloggen på väldigt länge nu. Delvis för att jag inte aktivt levt i ett missbruk (tack och lov) och därför inte behövt skriva av mig. Men också delvis för att jag inte orkat känna efter så mycket. När jag gick in här idag hittade jag den finaste kommentaren ever. Jag vet inte vem som skrivit den men tack! Om du någon gång skulle läsa min blogg igen så lämna gärna din mejladress. Skulle vara fint att höras. Om jag med mina ord kan hjälpa någon så känns det värt att skriva.
Vad har hänt sen sist? Jag lyckades ta mig över den värsta smärtan jag någonsin känt. De säger att det tar ungefär hälften av tiden man varit tillsammans med någon för att komma över den. Och ja det tog ju minst ett års tårar och ångest för att komma till punkten där man inte tänker på personen varje dag. Det är svårt att acceptera och riktigt släppa taget. Inte så att jag fortfarande har känslor kvar. Men det finns en bit som nog kanske aldrig kommer komma tillbaka. En tillit som man svikit. Ett hjärta man krossat. Man tänker varför. Varför var jag tvungen att förstöra så mycket för mig själv?
Vad har hänt sen sist? Jag lyckades ta mig över den värsta smärtan jag någonsin känt. De säger att det tar ungefär hälften av tiden man varit tillsammans med någon för att komma över den. Och ja det tog ju minst ett års tårar och ångest för att komma till punkten där man inte tänker på personen varje dag. Det är svårt att acceptera och riktigt släppa taget. Inte så att jag fortfarande har känslor kvar. Men det finns en bit som nog kanske aldrig kommer komma tillbaka. En tillit som man svikit. Ett hjärta man krossat. Man tänker varför. Varför var jag tvungen att förstöra så mycket för mig själv?
Den man jag älskade lever med en annan tjej idag. Han är jättelycklig och de bor ihop. En stor del av mig är så glad för hans skull. Glad för att han slipper leva i ångest och får vara lycklig. Vi träffades ute för någon månad sen. Jag berättade att jag är kär. Att jag faktiskt tror att det är på riktigt. Han var glad för min skull. Det var så skönt att ses och inte känna ångest. När han sa jag älskar dig fortfarande och jag sa detsamma så menade jag det. Älskar man någon så försvinner inte det. Vad som än händer.
Jag har beslutat mig för att börja träffa en psykolog igen. Att verkligen gå till botten med varför. Jag vet att svaren förmodligen finns i min otrygga barndom. Varför det fortfarande finns bitar i mig som reagerar så starkt på vissa saker. Jag vill verkligen bli helt bra. Hel.
Tänk om jag inte hade förstört alltihopa. Tänk om jag inte hade skrivit de där smsen, ringt de där samtalen, följt med de där killarna hem, gjort mig själv och andra så illa. Tänk vad mycket ångest vi hade sluppit då. Jag är uppriktigt sagt ledsen för att ha gjort mig själv och en annan person så illa. Jag är så tacksam att jag kommit ur mitt missbruk. Att jag får leva igen. Känna lycka. Är det något jag har lärt mig så är det just att känna lycka. Men kanske framför allt att kunna ta emot kärlek utan att tycka att jag har förtjänat det.
Det finns mycket bra saker som har hänt detta år. Jag har vågat älska igen. Jag hade nästan slutat hoppas på att jag någonsin skulle kunna känna så igen. Och jag letade inte ens efter någon. En dag fanns han bara där i mitt liv. Jag utelämnade allt till honom. Vågade vara mig själv. Vågade vara svag. Vågade vara ärlig. Jag var inte ens otrogen. Tänkte inte ens tanken. Helt fantastiskt eller hur. Tyvärr älskade jag en människa som inte vet hur man älskar. Som inte vågar vara lycklig och möta sig själv. Känns det igen? Han lever precis som mig med en depression och ångest. Jag visste väl innerst inne att bubblan skulle spricka till slut. Men jag hoppades att jag skulle ha fel. Jag vet att jag inte kan älska honom frisk. Jag kan inte bära honom. Han kan inte älska någon och ha ett fungerande förhållande förrän han har mött sig själv. Precis som inte jag kunde. Det är likgiltigheten som är värst. När han säger att han inte känner något. Jag vet att det inte är sant. Rent teoretiskt vet jag att det är ångesten som talar. När man mår riktigt dåligt stänger man av känslor. Det är lättast så.
Det finns mycket bra saker som har hänt detta år. Jag har vågat älska igen. Jag hade nästan slutat hoppas på att jag någonsin skulle kunna känna så igen. Och jag letade inte ens efter någon. En dag fanns han bara där i mitt liv. Jag utelämnade allt till honom. Vågade vara mig själv. Vågade vara svag. Vågade vara ärlig. Jag var inte ens otrogen. Tänkte inte ens tanken. Helt fantastiskt eller hur. Tyvärr älskade jag en människa som inte vet hur man älskar. Som inte vågar vara lycklig och möta sig själv. Känns det igen? Han lever precis som mig med en depression och ångest. Jag visste väl innerst inne att bubblan skulle spricka till slut. Men jag hoppades att jag skulle ha fel. Jag vet att jag inte kan älska honom frisk. Jag kan inte bära honom. Han kan inte älska någon och ha ett fungerande förhållande förrän han har mött sig själv. Precis som inte jag kunde. Det är likgiltigheten som är värst. När han säger att han inte känner något. Jag vet att det inte är sant. Rent teoretiskt vet jag att det är ångesten som talar. När man mår riktigt dåligt stänger man av känslor. Det är lättast så.
Jag vet att jag talat om boken kvinnor som älskar för mycket tidigare av Robin Norwood. Den återkommer ibland. Jag försöker fortfarande förstå mig på mig själv. Varför jag handlar som jag gör. Varför jag känner som jag gör. Jag måste varje dag påminna mig själv så att jag inte ramlar in i gamla möster. Jag är stolt. Jag vägrar hamna nere i gyttjan igen.
Jag har beslutat mig för att börja träffa en psykolog igen. Att verkligen gå till botten med varför. Jag vet att svaren förmodligen finns i min otrygga barndom. Varför det fortfarande finns bitar i mig som reagerar så starkt på vissa saker. Jag vill verkligen bli helt bra. Hel.
rädslan
Jag är rädd. Så rädd så rädd. Jag önskar jag vågade säga det till någon. Jag önskar att jag hade den där tilliten kvar till någon så jag slapp bära all rädsla själv. Jag vet att jag är sjuk. Jag har sett märkena på min kropp under en tid nu. Vissheten finns där. Jag tror man ibland helt enkelt vet. Egentligen har det bara varit en tidsfråga. Det är ärftligt. Jag är en utsatt målgrupp. Så är det bara. Och läkarna de kan aldrig ge några raka besked. Jag är rädd för att dö. Sannolikheten att det går att bota är goda. Men tänk om. Jag är för ung! Det värsta är dock ensamheten. Att det inte finns någon som kan trösta mig eller vara det stöd som jag önskar att jag hade. Mitt sexmissbruk har tagit de jag älskat mest ifrån mig. Det kan jag aldrig ändra på
weirdo
sorry att jag inte skrivit så mycket på sistone. har börjat på ett nytt jobb och jobbat en massa...
idag hade jag sex med mitt ex. den stora kärleken. fy vad konstigt det känns att ha sex med någon man älskar. jag menar att inte älska. inga känslor inblandade i själva sexet. jättekonstigt. egentligen vill jag vara med honom jämnt. men det är kört.
saknad efter något som var
Jag kan inte sluta tänka på M. Jag saknar honom så otroligt mycket. Men jag missbrukar igen. Träffar nya killar så fort jag går ut på krogen. Får knappt ens ångest över det längre. De har inga ansikten. Inga namn. Jag kommer knappt ihåg var de bor eller hur de ser ut. De är bara killar som råkade vara på samma plats som jag för en liten stund. Han som har mitt hjärta är ändå försvunnen. Ibland känns det bara så meningslöst att kämpa då.
ful dag
idag känner jag mig ful. riktigt ful. ni vet så man knappt vill gå ut. och typiskt nog var det inte sol så solglasögonen kändes inte så rätt. jag skulle ha träffat j idag på eftermiddagen men efter ett samtal igår på msn fick jag ångest och ändrade mig. jag vill nog inte vara vän med honom ändå. jag vill hellre komma ihåg honom som han var förut. att träffas nu och knappt känna några känslor alls känns konstigt. känns som vi har blivit som främlingar för varann.
känslan av att ligga i din säng
Ikväll hade jag casual sex med en kille jag inte ens gillade. Jag gick motvilligt på en dejt och sen var vi där. Och det kändes mer krångligt att säga nej så jag sa ja eller ingenting. Och när jag ligger där får jag ångest och tänker på mitt ex. Jag har inte tänkt på själva sexet på flera månader. När jag tänker på honom tänker jag mest på hans värme eller vackra ögon. Eller hans fina kulmage som jag gillar att ta på. Men nu tänkte jag på hans kuk i mig och känslan av det. Och det kändes bara så fel att ligga där i den där sängen med den där killen. Jag ville ju vara hemma hos M för lite mer än ett år sen. Då allt var bra och jag hade hans kärlek. Då jag var förälskad och kände riktig lycka och samhörighet. Det går inte en dag utan att jag saknar honom och det vi hade.
brev på posten
fick ett brev idag från min psykolog. han hade pratat med tanten på maria beroendecentrum. hoppas verkligen jag får träffa henne snart. känner att mitt beroende eskalerat senaste veckorna. behöver verkligen hjälp. orkar inte ha den här abstinensen. får panik varje dag om jag inte träffar någon. orkar inte med detta bekräftelsebehov. snälla hjälp mig någon att tänka/känna normalt.
gift eller inte gift?
jag håller på att koka över av ilska. vet verkligen inte vad jag ska tro. alls. ljuger han eller talar han sanning? skäms han över sin situation? är det därför han svarar så undvikande eller är det helt enkelt för att han ljuger och snart inte kan komma på fler lögner som kan täcka de första. jag har frågat honom säkert tio gånger om han är gift. han sa att de bara var förlovade men att de inte träffas längre. men jag har det svart på vitt att de är gifta. så varför detta smusslande? det får bara mig att tveka mer. jag känner på mig att han ljuger. att jag inte är den enda. jag tror inte ett smack på att han bara träffar mig.
jag kan inte skilja på
Det är dags att tänka efter och jag vill inte följa med det har regnat hela sommaren och jag känner med det Jag ville vänta tills du frågade och du frågade tillslut jag hörde sånger i mitt huvud men dom kom aldrig ut Jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig jag kan inte skilja på om jag vill va med dig jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig jag kan inte skilja på om jag vill skada dig men du om nån borde förstå att man inte gör såhär mot mig Du ville prata häromdagen och helt plötsligt blev det tyst jag undrar vad som hände vi som skrattade nyss Nu tror du säkert att jag hoppas på nåt som aldrig ska bli av men jag har aldrig lyssnat när du lovat aldrig ställt några krav Jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig jag kan inte skilja på om jag vill va med dig jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig jag kan inte skilja på om jag vill skada dig men du om nån borde förstå att man inte gör såhär mot mig Vi tar en paus och lämnar rummet och nu släpper du min hand på varsin sida av vägen som en främling för varann Jag vet precis vad du känner fast du aldrig sagt ett ord du har viljan att bli större här är du redan stor Jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig jag kan inte skilja på om jag vill va med dig jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig jag kan inte skilja på om jag vill skada dig men du om nån borde förstå att man inte gör såhär mot mig
melissa horn - jag kan inte skilja på
jag kommer aldrig glömma dig
pratade med mitt ex i telefon idag. han har varit orolig för mig i helgen och ringt 17 gånger. jag älskar honom fortfarande. han är nog den enda som jag verkligen verkligen älskat och som verkligen verkligen har älskat mig tillbaka. den sortens kärlek är så fin och ren. den sortens kärlek innebär att man älskar genom allt. vi lyckades inte älska oss igenom otroheten och sveken. kärleken försvann aldrig och tunnades aldrig ut. men det gjorde för ont. och jag kan inte hålla kvar någon som lider pga mig. jag älskar honom för mycket för det.
dumpa. dumpat.
Jahapp då var man singel igen då. Igår pratade vi igen och bestämde för att inte ses eller höras på en vecka. Men egentligen vet jag hur det kommer bli. Hur ska det någonsin bli bra? Jag ville så gärna att det ska funka. Men man kan inte ändra på vissa saker. Så enkelt är det.
detta ständiga velande
jag måste lämna honom. jag vet det. jag skjuter ju bara upp det. det är katastrofalt dåligt just nu. det enda som är bra är sexet. därför lämnar jag inte honom helt. känns som jag är beroende av bra sex nu. vill inte vara utan det. eller vill snarare inte köpa grisen i säcken tills jag hittar nån som är lika bra. de är sällsynta. så vad ska man göra? jag har fått numret till flera bra killar som vill dejta mig. borde jag göra det? är det bra för mig? jag tänker pga mina missbrukstendenser. risken finns att det kommer urarta. ljög häromdan för honom att jag träffade en kompis när jag träffade mitt ex. en vit lögn. jag ljög inte rent tekniskt men jag undvek att berätta det. jag vet hur sånt utvecklar sig. en vit lögn föder flera svarta. jag älskar verkligen mitt ex fortfarande. med en kärlek som är större än något annat jag vet. men det är som det är. det kan inte bli vi.
nu får det vara nog
Jag har bestämt mig. Jag förtjänar bättre. Jag ska göra slut. Imorgon. NU får det vara nog. Jag orkar inte vara orolig hela tiden. Orkar inte vara paranoid och ha ont i magen. Jag tycker verkligen om honom men jag fixar inte det här längre. Jag har nog med mitt eget missbruk. Jag kan inte bära detta också. Skriver mer imorgon om hur det går.
vad är kärlek?
Ännu ett av dessa allvarliga samtal. Jag tycker inte om de. De får mig alltid att känna mig så otrygg :(
Jag har funderat på en sak. Jag undrar om jag verkligen alltid är så kär i killarna som jag har träffat. Kanske är det kampen, när jag måste slåss för en kille, när han inte är stormkär i mig som det är intressant. Kanske är det just det som triggar igång den där känslan och sedan ibland växer till kärlek.
Jag har hitills aldrig i hela mitt liv blivit kär i någon som varit kär i mig först. Då personen varit en trygg, stabil person som man vet vart man har då blir jag uttråkad. Det är något med de personerna som jag inte finner attraktivt. Det är inte spännande helt enkelt och då blirr jag heller aldrig kär. Jag undrar om jag kanske har någon föreställning i mitt huvud att kärlek måste vara kämpande, väldigt passionerande och eldig. Det ska hela tiden vara så stormigt i mina förhållanden. Alla har varit det.
I mitt längsta förhållande då jag verkligen älskade killen var det också denna ständiga kamp. I början kämpade jag för att få honom. Han var svår. Det var många tjejer att konkurera med. Han var inte särskilt villig till ett förhållande. Tills han blev kär. Då funkade det några månader. Men då var han fortfarande väldigt attraktiv i mina ögon. Många tjejer hängde fortfarande efter honom. Det tog månaderr innan han ändrade sin facebookstatus och jag hade fortfarande någon sorts kamp.
Sen en dag berättade han för sin familj om mig. för sina vänner. han la upp bilder på mig i sin telefon osv. Han var riktigt kär. Jag gick igång på det någon månad. Jag kände mig bäst i hela världen. Jag var den utvalda. Den som hade vunnit över alla de andra tjejerna. Men sen kom vardagen. Jag hade inte längre något att kämpa för. Han tyckte om mig oavsett hur jag såg ut och det fanns aldrig någon risk att han skulle vara otrogen eller göra slut.
Det senariot gjorde mig panikslagen. Jag älskade honom fortfarande och det var honom jag ville vara med. Men.. Jag fick inte längre mitt bekräftelsebehov mättat. Hans kärlek räckte inte längre. Jag behövde mer. Så jag började söka uppmärksamheten från andra killar. Hade sex med andra. Små relationer på sidan av. Det eskalerade. Och varje gång han satt där och grät för att han kom på mig tyckte jag synd om honom. Kunde inte känna någon som helst attraktion, bara kärlek. Det gjorde ont i mig för att det gjorde ont i honom. När han som inte annars grät led så blev jag påverkad. Men annars var det som att han var en annan värld. Jag hade aldrig honom med i mitt huvud som en verklighet när jag träffade andra killar. Jag hade egentligen aldrig något dåligt samvete. Därför blev jag nog heller aldrig frisk under tiden som vi var tillsammans.
Jag var dock hela tiden livrädd för att han skulle lämna mig. Han var min trygghet. Jag älskade honom. Men eftersom jag lärde mig sköta mitt missbruk så snyggt att han inte kom på mig till slut och eftersom han alltid kom tillbaka varje gång han hade lämnat mig var jag inte direkt orolig. Jag slutade missbruka varje gång vi gjorde slut (och det var nog 3-4 gånger) Jag lovade att aldrig göra om det och så var det bra ett tag. Men det började alltid igen när jag kände mig trygg och visste vart jag hade honom.
Så där har mina relationer i stort sett alltid sett ut.. Inte så att jag missbrukat sex men mina känslor har alltid påverkats av hur omständigheterna ser ut. Jag tror jag söker mig till svåra män.
Jag har funderat på en sak. Jag undrar om jag verkligen alltid är så kär i killarna som jag har träffat. Kanske är det kampen, när jag måste slåss för en kille, när han inte är stormkär i mig som det är intressant. Kanske är det just det som triggar igång den där känslan och sedan ibland växer till kärlek.
Jag har hitills aldrig i hela mitt liv blivit kär i någon som varit kär i mig först. Då personen varit en trygg, stabil person som man vet vart man har då blir jag uttråkad. Det är något med de personerna som jag inte finner attraktivt. Det är inte spännande helt enkelt och då blirr jag heller aldrig kär. Jag undrar om jag kanske har någon föreställning i mitt huvud att kärlek måste vara kämpande, väldigt passionerande och eldig. Det ska hela tiden vara så stormigt i mina förhållanden. Alla har varit det.
I mitt längsta förhållande då jag verkligen älskade killen var det också denna ständiga kamp. I början kämpade jag för att få honom. Han var svår. Det var många tjejer att konkurera med. Han var inte särskilt villig till ett förhållande. Tills han blev kär. Då funkade det några månader. Men då var han fortfarande väldigt attraktiv i mina ögon. Många tjejer hängde fortfarande efter honom. Det tog månaderr innan han ändrade sin facebookstatus och jag hade fortfarande någon sorts kamp.
Sen en dag berättade han för sin familj om mig. för sina vänner. han la upp bilder på mig i sin telefon osv. Han var riktigt kär. Jag gick igång på det någon månad. Jag kände mig bäst i hela världen. Jag var den utvalda. Den som hade vunnit över alla de andra tjejerna. Men sen kom vardagen. Jag hade inte längre något att kämpa för. Han tyckte om mig oavsett hur jag såg ut och det fanns aldrig någon risk att han skulle vara otrogen eller göra slut.
Det senariot gjorde mig panikslagen. Jag älskade honom fortfarande och det var honom jag ville vara med. Men.. Jag fick inte längre mitt bekräftelsebehov mättat. Hans kärlek räckte inte längre. Jag behövde mer. Så jag började söka uppmärksamheten från andra killar. Hade sex med andra. Små relationer på sidan av. Det eskalerade. Och varje gång han satt där och grät för att han kom på mig tyckte jag synd om honom. Kunde inte känna någon som helst attraktion, bara kärlek. Det gjorde ont i mig för att det gjorde ont i honom. När han som inte annars grät led så blev jag påverkad. Men annars var det som att han var en annan värld. Jag hade aldrig honom med i mitt huvud som en verklighet när jag träffade andra killar. Jag hade egentligen aldrig något dåligt samvete. Därför blev jag nog heller aldrig frisk under tiden som vi var tillsammans.
Jag var dock hela tiden livrädd för att han skulle lämna mig. Han var min trygghet. Jag älskade honom. Men eftersom jag lärde mig sköta mitt missbruk så snyggt att han inte kom på mig till slut och eftersom han alltid kom tillbaka varje gång han hade lämnat mig var jag inte direkt orolig. Jag slutade missbruka varje gång vi gjorde slut (och det var nog 3-4 gånger) Jag lovade att aldrig göra om det och så var det bra ett tag. Men det började alltid igen när jag kände mig trygg och visste vart jag hade honom.
Så där har mina relationer i stort sett alltid sett ut.. Inte så att jag missbrukat sex men mina känslor har alltid påverkats av hur omständigheterna ser ut. Jag tror jag söker mig till svåra män.
