vad är kärlek?
Ännu ett av dessa allvarliga samtal. Jag tycker inte om de. De får mig alltid att känna mig så otrygg :(
Jag har funderat på en sak. Jag undrar om jag verkligen alltid är så kär i killarna som jag har träffat. Kanske är det kampen, när jag måste slåss för en kille, när han inte är stormkär i mig som det är intressant. Kanske är det just det som triggar igång den där känslan och sedan ibland växer till kärlek.
Jag har hitills aldrig i hela mitt liv blivit kär i någon som varit kär i mig först. Då personen varit en trygg, stabil person som man vet vart man har då blir jag uttråkad. Det är något med de personerna som jag inte finner attraktivt. Det är inte spännande helt enkelt och då blirr jag heller aldrig kär. Jag undrar om jag kanske har någon föreställning i mitt huvud att kärlek måste vara kämpande, väldigt passionerande och eldig. Det ska hela tiden vara så stormigt i mina förhållanden. Alla har varit det.
I mitt längsta förhållande då jag verkligen älskade killen var det också denna ständiga kamp. I början kämpade jag för att få honom. Han var svår. Det var många tjejer att konkurera med. Han var inte särskilt villig till ett förhållande. Tills han blev kär. Då funkade det några månader. Men då var han fortfarande väldigt attraktiv i mina ögon. Många tjejer hängde fortfarande efter honom. Det tog månaderr innan han ändrade sin facebookstatus och jag hade fortfarande någon sorts kamp.
Sen en dag berättade han för sin familj om mig. för sina vänner. han la upp bilder på mig i sin telefon osv. Han var riktigt kär. Jag gick igång på det någon månad. Jag kände mig bäst i hela världen. Jag var den utvalda. Den som hade vunnit över alla de andra tjejerna. Men sen kom vardagen. Jag hade inte längre något att kämpa för. Han tyckte om mig oavsett hur jag såg ut och det fanns aldrig någon risk att han skulle vara otrogen eller göra slut.
Det senariot gjorde mig panikslagen. Jag älskade honom fortfarande och det var honom jag ville vara med. Men.. Jag fick inte längre mitt bekräftelsebehov mättat. Hans kärlek räckte inte längre. Jag behövde mer. Så jag började söka uppmärksamheten från andra killar. Hade sex med andra. Små relationer på sidan av. Det eskalerade. Och varje gång han satt där och grät för att han kom på mig tyckte jag synd om honom. Kunde inte känna någon som helst attraktion, bara kärlek. Det gjorde ont i mig för att det gjorde ont i honom. När han som inte annars grät led så blev jag påverkad. Men annars var det som att han var en annan värld. Jag hade aldrig honom med i mitt huvud som en verklighet när jag träffade andra killar. Jag hade egentligen aldrig något dåligt samvete. Därför blev jag nog heller aldrig frisk under tiden som vi var tillsammans.
Jag var dock hela tiden livrädd för att han skulle lämna mig. Han var min trygghet. Jag älskade honom. Men eftersom jag lärde mig sköta mitt missbruk så snyggt att han inte kom på mig till slut och eftersom han alltid kom tillbaka varje gång han hade lämnat mig var jag inte direkt orolig. Jag slutade missbruka varje gång vi gjorde slut (och det var nog 3-4 gånger) Jag lovade att aldrig göra om det och så var det bra ett tag. Men det började alltid igen när jag kände mig trygg och visste vart jag hade honom.
Så där har mina relationer i stort sett alltid sett ut.. Inte så att jag missbrukat sex men mina känslor har alltid påverkats av hur omständigheterna ser ut. Jag tror jag söker mig till svåra män.
Jag har funderat på en sak. Jag undrar om jag verkligen alltid är så kär i killarna som jag har träffat. Kanske är det kampen, när jag måste slåss för en kille, när han inte är stormkär i mig som det är intressant. Kanske är det just det som triggar igång den där känslan och sedan ibland växer till kärlek.
Jag har hitills aldrig i hela mitt liv blivit kär i någon som varit kär i mig först. Då personen varit en trygg, stabil person som man vet vart man har då blir jag uttråkad. Det är något med de personerna som jag inte finner attraktivt. Det är inte spännande helt enkelt och då blirr jag heller aldrig kär. Jag undrar om jag kanske har någon föreställning i mitt huvud att kärlek måste vara kämpande, väldigt passionerande och eldig. Det ska hela tiden vara så stormigt i mina förhållanden. Alla har varit det.
I mitt längsta förhållande då jag verkligen älskade killen var det också denna ständiga kamp. I början kämpade jag för att få honom. Han var svår. Det var många tjejer att konkurera med. Han var inte särskilt villig till ett förhållande. Tills han blev kär. Då funkade det några månader. Men då var han fortfarande väldigt attraktiv i mina ögon. Många tjejer hängde fortfarande efter honom. Det tog månaderr innan han ändrade sin facebookstatus och jag hade fortfarande någon sorts kamp.
Sen en dag berättade han för sin familj om mig. för sina vänner. han la upp bilder på mig i sin telefon osv. Han var riktigt kär. Jag gick igång på det någon månad. Jag kände mig bäst i hela världen. Jag var den utvalda. Den som hade vunnit över alla de andra tjejerna. Men sen kom vardagen. Jag hade inte längre något att kämpa för. Han tyckte om mig oavsett hur jag såg ut och det fanns aldrig någon risk att han skulle vara otrogen eller göra slut.
Det senariot gjorde mig panikslagen. Jag älskade honom fortfarande och det var honom jag ville vara med. Men.. Jag fick inte längre mitt bekräftelsebehov mättat. Hans kärlek räckte inte längre. Jag behövde mer. Så jag började söka uppmärksamheten från andra killar. Hade sex med andra. Små relationer på sidan av. Det eskalerade. Och varje gång han satt där och grät för att han kom på mig tyckte jag synd om honom. Kunde inte känna någon som helst attraktion, bara kärlek. Det gjorde ont i mig för att det gjorde ont i honom. När han som inte annars grät led så blev jag påverkad. Men annars var det som att han var en annan värld. Jag hade aldrig honom med i mitt huvud som en verklighet när jag träffade andra killar. Jag hade egentligen aldrig något dåligt samvete. Därför blev jag nog heller aldrig frisk under tiden som vi var tillsammans.
Jag var dock hela tiden livrädd för att han skulle lämna mig. Han var min trygghet. Jag älskade honom. Men eftersom jag lärde mig sköta mitt missbruk så snyggt att han inte kom på mig till slut och eftersom han alltid kom tillbaka varje gång han hade lämnat mig var jag inte direkt orolig. Jag slutade missbruka varje gång vi gjorde slut (och det var nog 3-4 gånger) Jag lovade att aldrig göra om det och så var det bra ett tag. Men det började alltid igen när jag kände mig trygg och visste vart jag hade honom.
Så där har mina relationer i stort sett alltid sett ut.. Inte så att jag missbrukat sex men mina känslor har alltid påverkats av hur omständigheterna ser ut. Jag tror jag söker mig till svåra män.
Kommentarer
Trackback
