sexgalning

Igår gjorde jag något dåligt. Jag dominerade en kille över nätet. Jag gillar vanligtvis inte cybersex. Det ger inte mig direkt något. Jag blir varken kåt eller tillfredställd. Men det förvandlar mig till en annan person. Jag går in i en roll. Jag tar ut alla underliggande känslor och använder de på någon annan. Någon som tycker om att bli förnedrad men också vägledd och bestämd över. Jag är egentligen inte elak och jag blir inte ens elak som dominant. Jag är rättvis och hård. Men i slutändan gör jag ändå bara det som jag vet att de själva vill. Det finns ingenting som de kan ge mig annars. Det var dock rätt fint att se en vacker kille helt överlämnad åt mig. Omväxlande på något sätt. Annars är det tvärtom.

Jag håller på att läsa en bok som heter kvinnor som älskar för mycket. Det är ingen bok man sträckläser så jag har hållt på med den under en rätt lång tid nu. Men den är bra att plocka fram emellanåt och läsa lite i. Den går tillbaka mycket till vår barndom för att försöka förklara varför man fått detta tankesätt. Mycket intressant. Jag skriver mer om det vid ett senare tillfälle...

Jag är så trött på hela världen. Ibland får jag lust att bara abdikera. Åka till någon avlägsen by mitt ute i ingenstans och inte umgås med någon. Bli eremit. För ju mer människor man träffar ju mer besviken blir man. Börjar inse att människor inte alls i grund i botten inte är särskilt goda utan tvärtemot sjäviska. Varför är det så? Varför kan människor inte bara vara snälla och trevliga mot varandra? Varför ska man alltid göra saker för att själv vinna på det?

Jag var förbi stureplan på vägen hem från jobbet. Jag mår illa bara jag ser det. Som nykter ser man det så klart. Jag brukar sällan vara där mitt i natten på en helg utan att vara där och festa. Det finns nog en förklaring till det. Det är så ytligt egentligen. Vet inte varför jag hamnat där egentligen? Varför har jag hamnat i detta sociala system? Hur blev allt så här?

Jag mår illa så fort jag tänker på mitt missbruk. Kom att tänka på en gång då jag gick hem med en kille som var bra på att hångla men riktigt dålig i sängen. Så fort han hade somnat gick jag därifrån och tillbaka till klubben och träffade någon annan och gick hem med honom istället. Det är så sjukt när man ser det svart på vitt.

Jag funderar på att ta mig i kragen och gå på möte imorgon. Om jag hinner innan jobbet. Funderar på att gå till kyrkan också. Har så mycket ångest om ligger och pyr där under. Det brukar kännas renande att bekänna sina synder och bli förlåten av den stora guden. För bakom allt dåligt så längtar jag efter harmoni med något större. Och ja jag tror nog att han finns ändå

Vilken oerhört seg dag. Klockan är halv tre och jag ligger fortfarande kvar i sängen. Pratade med mitt ex igår och fick värsta gråtattacken. Det är bara med honom som jag överhuvudtaget kan gråta normalt och visa mina svagaste sidor. Det säger kanske en hel del. Jag har svårt att riktigt lita på människor. Jag kan lita på dem till en viss del. Jag kan lita på dem till den grad att jag tror att de inte ska skada mig. Men att ta människor in i sitt djupaste innersta med alla hemligheter, alla skam och alla svagheter det händer inte så ofta. Jag är rädd för att de ska skada mig. För att de ska ta något ifrån mig. Det har hänt förut och jag är livrädd för att vara med om det igen.

Jag är expert på att centrera allt vid andra. Som jag skrev i ett tidigare inlägg. Jag måste lära mig att känna efter vad jag själv känner också. Att vara ärlig mot mig själv. Jag träffade en kille för några veckor sen som jag nästan kände mig tvingad att tycka om. Egentligen gav han mig lite obehagskänslor. Han ställde många krav osv och jag tyckte han var ful. Jag brukar normalt inte lyssna på vad andra säger för jag vet att alla prioriterar så olika och har olika smak osv. Men nu lät jag mig påverkas av andra. De sa att han var ett riktigt kap, att han hade bra smak, att han var stabil, trygg, att han var precis vad jag behövde. Och något inom mig reagerar starkt när någon nämner ordet kap. Jag måste bara snärja alla bra kap. Jag vill också ha!

I grund och botten drömmer jag om att bli tagen med storm, att bli så kär och hitta så rätt att jag blir räddad ifrån alla mina dåliga beteender. I min drömvärld slutar jag missbruka fullt ut så fort det händer. Men jag vet att jag egentligen bara ljuger för mig själv. Det funkar inte så i det verkliga livet. Det spelar ingen roll hur mycket man älskar någon. Förr eller senare kommer det en dålig stund och då rycker instinkten att missbruka in. Det är likadant för en alkoholist, även om det handlar lite mer om kemiska substanser. Men det är också vanor. Jag är inte expert på ämnet men jag har förstått en del av problematiken i det här missbruket. En alkoholist kan bestämma sig för att inte dricka en till droppe i hela sitt liv och klara det. Men kan en sexmisbrukare sluta helt med sex? Nej jag tror inte det. Och jag tror inte det är nyttigt. Jag tror att sex på rätt sätt med rätt person är något helt fantastiskt. Så det svåra är att lära sig skillnaden...

Idag ska jag börja ett nytt jobb. Eller snarare andra dan men idag är det mer press för det är nu det gäller. Om jag får stanna kvar eller inte. Jag är livrädd för det är egentligen ett jobb som är lite för överkvalificerat för mig. Och så är en av cheferna ett gammalt ragg. Men med tanke på hur många jag faktiskt träffat vid det här laget så känns det som det är så lite överallt. Alltid finns där någon. Ibland är Stockholm väldigt litet.

Min panik börjar avta lite. Hade helt glömt bort att dejten skulle åka iväg på jobb och annat i helgen. Så jag var paranoid i onödan. Alltid denna misstänksamhet.

Jag vill börja gå på möten igen. Men jag känner aldrig att jag har tid. Och så är de alltid när jag jobbar. Brukade gå på kvinnomöten på söndagar men då jobbar jag nästan alltid eller är bortrest eller upptagen med annat. Funderar på att testa sådana här onlinemöten någon gång. Någon som har någon erfarenhet av det?

Sen vet jag inte om jag är redo än. Min vän som har gått i behandling säger att det inte är någon egentlig idé att börja med steg och sånt förrän man känner sig helt redo. Att man måste vara 100 % motiverad. Jag vet inte om jag är det. Jag tror att en del av mig fortfarande tycker om att missbruka och förstöra för mig själv.

Jag skulle vilja ha kontakt med beroendekliniken igen. Förra året då min pojkvän kom på mig fick jag någon sorts psykos och panikångest och vi åkte in på psykakuten. Det var på den tiden då jag fortfarande gick i terapi. Då skickade de en remiss till den här kvinnan på beroendestället som var jättebra. Tyvärr tappade vi kontakten och när man ringer dit och försöker fixa en ny tid så säger de att man måste ha en ny remiss. Men eftersom jag har slutat gå på terapin så känns det väldigt omständigt. Jag vet inte om jag vill tillbaka dit heller. Min terapeut sa att han inte kunde hjälpa mig eftersom min depression och min ångest är för mycket relaterat till mitt missbruk. Alltså att jag främst behöver behandling mot det. Komplicerat minst sagt. Hur har ni fått behandling? Har ni bekostat det själv eller har ni fått det av jobb eller socialen? Det ska tydligen vara väldigt dyrt och min vän har riktigt höga skulder nu och tycker inte egentligen att det hjälper

Jag sitter fortfarande kvar i min säng med täcket virat runt mig. Jag följde inte mina impulser ikväll. Jag stannade hemma. Är så jäkla stolt över mig själv. Fast jag mår inge vidare. Jag har hemsk ångest. Känner mig så avvisad och dålig och ful. Och jag känner mig ensam. Och mitt ex ringde för en stund sen. Han är sjuk. Jag vill bara åka hem till honom och kramas och stänga ute resten av den här hemska världen. Jag tror faktiskt han är den enda person som jag verkligen verkligen litar på och som inte ingår i min familj. Nya relationer är så läskiga. Det tar så mycket tid innan jag verkligen vågar lita på någon och när jag väl gör det så är det svårt att lämna den

Nu är klockan snart 3. Jag har nyss kommit hem från att ha vandrat runt kring stureplan. Jag är så less på allt så jag kan spy. Alla dessa människor, all denna falskhet, fasader, alla leender, alla välkommen, alla ragg... Ändå kan jag inte hålla mig borta från det. Även om jag inte alls ville gå ut idag var det som ett tvång. Jag klarar inte av att vara ensam hemma. jag blir galen på mitt eget sällskap och tankar. Jag träffade mitt ex igår. Jag mår alltid dåligt en vecka efter varje sånt möte. Får sån ångest. I hans sällskap känner jag mig trygg och harmonisk. Själv känner jag mig bara tom. Jag känner inte igen mig själv längre. Han berättade att han har börjat träffa andra. Det hugger som knivar i mig av att veta det. Någon annan tjej kladdar på min fina kärlek. Jag må ha gjort samma sak hundra gånger, men för mig betyder det ingenting. Jag orkar knappt se på killar som personer längre, skulle jag göra det skulle jag bli sårad. Det går knappt att lita på någon, alla bara sviker, visar sig vara någon de inte är eller så ser de vilken hemsk människa jag är. Han älskar mig. Han klarar inte av att vara tillsammans med någon som mig, men jag vet att han älskar mig av djupet av sitt hjärta. Vår kärlek är vacker. Det här är bara fult. Fult fult fult. mitt missbruk är inte vackert. Bara smutsigt. Och utan honom känner jag mig också smutsig. jag har ingenting att falla tillbaka på. Ingenting som är riktigt viktigt. Verkligt.

Min ångest har verkligen växt sig starkare de senaste veckorna, och nu har även min hälsa börjat ta stryk. Jag klarade inte ens av att dricka alkohol idag. Jag går runt med ett ständigt illamående och en stor klump i hjärtat. Jag vill döva det med sex. Sex som ändå inte hjälper. Sex som är så fattigt att det är tragiskt. Men jag vet inget annat sätt. Det är min tragedi.

Idag träffade jag på en till sexmissbrukare. Men vi kallar det för nymfomani. Hon tänker lika som jag. Hon agerar på samma sätt som jag. Men hon har inte kommit så långt i det som jag. Jag hoppas för hennes skull att hon inte blir som jag. Men det går tyvärr nästan alltid bara åt ett håll. Nedåt. Då man slutar ha dåligt samvete över vad man gör mot sig själv och mot andra, då man hellre har sex för att få sina kickar än alkohol och droger. då man ljuger för sin omgivning om vem man egentligen är...

Jag är så trött på detta att jag kan spy. Detta är verkligen ett helvete. Fint på utsidan. Jag är vacker, jag har pengar, jag har en socialt bra bakgrund, jag har ett bra jobb, jag har fina kläder, jag känner rätt folk, men det saknas så mycket ändå. Självrespekt tex.