sexgalning

Jag är arg. Upprörd. Ledsen. Jag har pms. Känslostormingar. Gråter. Har ont i magen. Är paranoid. Jag är rädd. Spänner mig. Skakar. Är oroad. Han svarar inte. Jag är rastlös. Fan för känslor. (Ni märker jag är inte riktigt mig själv idag) Har ångest. Fyller snart 25. Jag vill ha vad jag inte kan få. Varför är det alltid så?

Adesso non capisco. Non posso capire. Niente. Che cosa vuoi?

Jag krashade häromdan igen. Det är helt enkelt för mycket just nu. Fick sån panikångest. Gick självmant tidigare från jobbet och åkte till psykakuten. Det är alltid så speciellt när jag kommer dit. Iallafall när de läst min journal. Jag tror jag skrämmer de. Jag förstår så mycket mer än vad de gör. Så denna gång frågade de mig, ok vad vill du att jag skriver ut för medicin och vilka doser tror du? Vilka behandlingsformer vill du ha osv. Vi talade mycket om mitt missbruk. Jag vill verkligen ha behandling nu. Det är inget man bara kan sopa under mattan. Det sabbar alla mina relationer. Jag förtjänar att må bra. Jag förtjänar en chans.

Varför är "göra slut sex" och "efter bråket sex" alltid så mycket bättre än vanligt? Kanske för att det finns så mycket känslor i luften, en kropp och ett sinne som behöver den där underbara känslan som man får vid sex. Idag är jag helt utmattad. Har haft helt underbart sex. Men det är inte bara sexet. Det är närheten. Älskar att bara vara nära honom. Att pilla i hans hår eller ligga sked. Älskar varenda millimeter av hans kropp. Jag vill bara vara nära den här fantastiska människan. Jag klamrar mig hårt fast så länge jag kan. Innan han går. För han kommer gå. Det vet jag ju.

Igår tog vi det seriösa snacket. Jag trodde jag skulle gå av mitt itu. Jag grät. Jag trodde jag skulle spy. Jag tycker verkligen så sjukt mycket om honom. Han vill inte vara tillsammans med mig. Han är inte kär och han ser ingen framtid tillsammans med mig. Jag känner precis tvärtom. Jag vill inget hellre än vara tillsammans med honom. Jag är jätte jätte kär och jag kan definitivt se en framtid med honom. Men men vad gör man, när man inte känner likadant. Det finns egentligen inte så jättemycket man kan göra. Bara acceptera och gå vidare. Men fy vad det gör ont i hjärtat. Tog fram ataraxen igen. Har inte använt den på över ett år nu. Jag somnade men känner mig helt slut nu. Mörbultad och helt död. Kraftlös. Men de dämpade ångesten iallafall.

Andra natten i rad. Tredje natten denna vecka som vi inte sover tillsammans. Det känns inte bra. Varför vill han inte vara med mig längre? Har han tröttnat? Igår var han ute på krogen. Kom han ens hem? Jag har ingen aning för vi pratade inte. Jag försökte ringa men han svarade bara med korta puss. Jag blir tokig. Hur kan jag låta en kille påverka mig så här igen? Hur kan jag vara så svag? Just nu vill jag faktiskt inte vara kär. Jag känner mig i underläge. Svag. Sårbar. Han kommer såra mig snart. Jag vet det. Ändå stannar jag. Jag är helt enkelt så kär

Han är otrogen mot mig. Jag känner det på mig. Alla tecken finns där. Kanske inte så att en vanlig människa skulle upptäcka det men jag är expert på området. Det finns få saker som skulle förvåna mig. Jag har sett det mesta. Jag har blivit bedragen förut av den snällaste och mest harmlösa personen ni kan tänka er. Ingenting förvånar mig längre. Han tror att han sköter det snyggt men jag vet. Jag är inte dum. Han gör ungefär på samma sätt som jag själv gjorde. Jag om någon vet hur man döljer att man träffar någon annan. Jag kan allt om att gå ut på trottoaren för att ringa pojkvännen, på balkongen eller så.

Jag tror han kommer dumpa mig. Det har känts så lite hela veckan. Det här är andra dagen som vi inte sover ihop sen vi träffades. sist var i förrgår. Han verkade inte ens sakna mig då. Verkade inte svartsjuk för att jag sov hos en kille. Skulle han ens bry sig om jag träffade någon annan? Jag är rädd för att svaret är nej. Jag vill att han ska bry sig. Jag vill så gärna att han ska känna nånting. Passion. Svartsjuka. Whatever. Vad som helst utan detta kramande. Är jag en vän för honom? Någon sorts trygghet

Jag får inget sex. Jag håller på att gå under. Det är riktigt riktigt pestigt! Min kille vill bara ligga och kramas och mysa. Jag vill bara bli hårt knullad. Det enda jag kan tänka på är att bli penetrerad. Jag tycker verkligen om honom men kan inte hjälpa att bli irriterad. Jag kan verkligen inte känna att han tycker om mig. Vad är det för fel på mig?

Jag är kär. Så där riktigt kär så man knappt kan andas. Hjärtat slår fort fort. Magen vrider sig ut och in. Tankarna går inte att fånga. Underbart? Ja det bästa som finns. Bara bra? NEJ! Jag trodde jag var tillfrisknad men så fan heller. Jag har kvar mitt kärleksmissbruk. Jag blir paranoid. Det mesta av min energi går åt att tänka och förbereda mig på krashen. Jag oroar mig för hans ex. Jag är rädd för att han fortfarande är kär i henne. Jag kan inte tänka på annat. Och mitt sätt att uttrycka mina känslor på är sex. Sex och åter sex. Jag känner mig trygg och älskad om han känner åtrå och tar på mig. Igår hade vi inte sex. Vi kramades bara. Och det gjorde mig panikslagen. Rädd för att han tröttnat på mig. Rädd för att han inte känner som mig. Detta kommer göra att allt krashar. Men vad ska man göra? Hur får man bort alla dessa tankar?