sexgalning

fick ett brev idag från min psykolog. han hade pratat med tanten på maria beroendecentrum. hoppas verkligen jag får träffa henne snart. känner att mitt beroende eskalerat senaste veckorna. behöver verkligen hjälp. orkar inte ha den här abstinensen. får panik varje dag om jag inte träffar någon. orkar inte med detta bekräftelsebehov. snälla hjälp mig någon att tänka/känna normalt.

jag håller på att koka över av ilska. vet verkligen inte vad jag ska tro. alls. ljuger han eller talar han sanning? skäms han över sin situation? är det därför han svarar så undvikande eller är det helt enkelt för att han ljuger och snart inte kan komma på fler lögner som kan täcka de första. jag har frågat honom säkert tio gånger om han är gift. han sa att de bara var förlovade men att de inte träffas längre. men jag har det svart på vitt att de är gifta. så varför detta smusslande? det får bara mig att tveka mer. jag känner på mig att han ljuger. att jag inte är den enda. jag tror inte ett smack på att han bara träffar mig.

Det är dags att tänka efter
och jag vill inte följa med
det har regnat hela sommaren
och jag känner med det

Jag ville vänta tills du frågade
och du frågade tillslut
jag hörde sånger i mitt huvud
men dom kom aldrig ut

Jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig
jag kan inte skilja på om jag vill va med dig
jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig
jag kan inte skilja på om jag vill skada dig
men du om nån borde förstå
att man inte gör såhär mot mig

Du ville prata häromdagen
och helt plötsligt blev det tyst
jag undrar vad som hände
vi som skrattade nyss

Nu tror du säkert att jag hoppas
på nåt som aldrig ska bli av
men jag har aldrig lyssnat när du lovat
aldrig ställt några krav

Jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig
jag kan inte skilja på om jag vill va med dig
jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig
jag kan inte skilja på om jag vill skada dig
men du om nån borde förstå
att man inte gör såhär mot mig

Vi tar en paus och lämnar rummet
och nu släpper du min hand
på varsin sida av vägen
som en främling för varann

Jag vet precis vad du känner
fast du aldrig sagt ett ord
du har viljan att bli större
här är du redan stor

Jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig
jag kan inte skilja på om jag vill va med dig
jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig
jag kan inte skilja på om jag vill skada dig
men du om nån borde förstå
att man inte gör såhär mot mig

melissa horn - jag kan inte skilja på

pratade med mitt ex i telefon idag. han har varit orolig för mig i helgen och ringt 17 gånger. jag älskar honom fortfarande. han är nog den enda som jag verkligen verkligen älskat och som verkligen verkligen har älskat mig tillbaka. den sortens kärlek är så fin och ren. den sortens kärlek innebär att man älskar genom allt. vi lyckades inte älska oss igenom otroheten och sveken. kärleken försvann aldrig och tunnades aldrig ut. men det gjorde för ont. och jag kan inte hålla kvar någon som lider pga mig. jag älskar honom för mycket för det.

Jahapp då var man singel igen då. Igår pratade vi igen och bestämde för att inte ses eller höras på en vecka. Men egentligen vet jag hur det kommer bli. Hur ska det någonsin bli bra? Jag ville så gärna att det ska funka. Men man kan inte ändra på vissa saker. Så enkelt är det.

jag måste lämna honom. jag vet det. jag skjuter ju bara upp det. det är katastrofalt dåligt just nu. det enda som är bra är sexet. därför lämnar jag inte honom helt. känns som jag är beroende av bra sex nu. vill inte vara utan det. eller vill snarare inte köpa grisen i säcken tills jag hittar nån som är lika bra. de är sällsynta. så vad ska man göra? jag har fått numret till flera bra killar som vill dejta mig. borde jag göra det? är det bra för mig? jag tänker pga mina missbrukstendenser. risken finns att det kommer urarta. ljög häromdan för honom att jag träffade en kompis när jag träffade mitt ex. en vit lögn. jag ljög inte rent tekniskt men jag undvek att berätta det. jag vet hur sånt utvecklar sig. en vit lögn föder flera svarta. jag älskar verkligen mitt ex fortfarande. med en kärlek som är större än något annat jag vet. men det är som det är. det kan inte bli vi.

Jag har bestämt mig. Jag förtjänar bättre. Jag ska göra slut. Imorgon. NU får det vara nog. Jag orkar inte vara orolig hela tiden. Orkar inte vara paranoid och ha ont i magen. Jag tycker verkligen om honom men jag fixar inte det här längre. Jag har nog med mitt eget missbruk. Jag kan inte bära detta också. Skriver mer imorgon om hur det går.

Ännu ett av dessa allvarliga samtal. Jag tycker inte om de. De får mig alltid att känna mig så otrygg :(

Jag har funderat på en sak. Jag undrar om jag verkligen alltid är så kär i killarna som jag har träffat. Kanske är det kampen, när jag måste slåss för en kille, när han inte är stormkär i mig som det är intressant. Kanske är det just det som triggar igång den där känslan och sedan ibland växer till kärlek.

Jag har hitills aldrig i hela mitt liv blivit kär i någon som varit kär i mig först. Då personen varit en trygg, stabil person som man vet vart man har då blir jag uttråkad. Det är något med de personerna som jag inte finner attraktivt. Det är inte spännande helt enkelt och då blirr jag heller aldrig kär. Jag undrar om jag kanske har någon föreställning i mitt huvud att kärlek måste vara kämpande, väldigt passionerande och eldig. Det ska hela tiden vara så stormigt i mina förhållanden. Alla har varit det.

I mitt längsta förhållande då jag verkligen älskade killen var det också denna ständiga kamp. I början kämpade jag för att få honom. Han var svår. Det var många tjejer att konkurera med. Han var inte särskilt villig till ett förhållande. Tills han blev kär. Då funkade det några månader. Men då var han fortfarande väldigt attraktiv i mina ögon. Många tjejer hängde fortfarande efter honom. Det tog månaderr innan han ändrade sin facebookstatus och jag hade fortfarande någon sorts kamp.

Sen en dag berättade han för sin familj om mig. för sina vänner. han la upp bilder på mig i sin telefon osv. Han var riktigt kär. Jag gick igång på det någon månad. Jag kände mig bäst i hela världen. Jag var den utvalda. Den som hade vunnit över alla de andra tjejerna. Men sen kom vardagen. Jag hade inte längre något att kämpa för. Han tyckte om mig oavsett hur jag såg ut och det fanns aldrig någon risk att han skulle vara otrogen eller göra slut.

Det senariot gjorde mig panikslagen. Jag älskade honom fortfarande och det var honom jag ville vara med. Men.. Jag fick inte längre mitt bekräftelsebehov mättat. Hans kärlek räckte inte längre. Jag behövde mer. Så jag började söka uppmärksamheten från andra killar. Hade sex med andra. Små relationer på sidan av. Det eskalerade. Och varje gång han satt där och grät för att han kom på mig tyckte jag synd om honom. Kunde inte känna någon som helst attraktion, bara kärlek. Det gjorde ont i mig för att det gjorde ont i honom. När han som inte annars grät led så blev jag påverkad. Men annars var det som att han var en annan värld. Jag hade aldrig honom med i mitt huvud som en verklighet när jag träffade andra killar. Jag hade egentligen aldrig något dåligt samvete. Därför blev jag nog heller aldrig frisk under tiden som vi var tillsammans.

Jag var dock hela tiden livrädd för att han skulle lämna mig. Han var min trygghet. Jag älskade honom. Men eftersom jag lärde mig sköta mitt missbruk så snyggt att han inte kom på mig till slut och eftersom han alltid kom tillbaka varje gång han hade lämnat mig var jag inte direkt orolig. Jag slutade missbruka varje gång vi gjorde slut (och det var nog 3-4 gånger) Jag lovade att aldrig göra om det och så var det bra ett tag. Men det började alltid igen när jag kände mig trygg och visste vart jag hade honom.

Så där har mina relationer i stort sett alltid sett ut.. Inte så att jag missbrukat sex men mina känslor har alltid påverkats av hur omständigheterna ser ut. Jag tror jag söker mig till svåra män.

snälla människor som läser. skriv. jag ser att några följer min blogg men jag vet inte vilka ni är eller vad ni tänker. jag skapade den här bloggen för att skriva av mig. bekänna. få ut allt det hemska. det som tynger mig. nu känner jag mig väldigt ensam och tom. just nu skulle jag verkligen behöva ett par rader. vad vill ni läsa? SKRIV!

jag stod på pressbyrån förra helgen på väg till min syster. jag fingrade på en historietidning men kollade sen i bokståndet. där föll jag för en titel som hette casanovas kvinna av åsa hellberg. den skulle handla om medberoende. jag läste på baksidan och kände igen mig direkt. sedan satt jag och sträckläste den på bussen, istället för att som vanligt stirra på telefonen. jag kände mig plötsligt stark. jag fick en sån där jävlar anamma känsla. jag ska minsann fixa det här. minsann. jag klarar av att hålla mig ifrån att missbruka men innebär det att jag är tillfrisknad? nej jag har bara skjutit över beroendet på något annat. medberoende. kärleksmissbrukare. jag lever mitt liv genom honom. all min tid går åt att få honom att se mig. väcka hans åtrå. jag är inte frisk. jag måste bli frisk. på riktigt. kämpa. men jag ska fixa det. jag måste det

jag inser hur mycket av min tid som faktiskt går åt till att söka uppmärksamhet. nu får jag extremt mycket uppmärksamhet från honom men det tycks aldrig räcka till. ibland känns det som att han inte ser mig längre. vi har blivit vardag. han har ett annat liv där jag inte är delaktig. han har sina vänner (som till mestadels är tjejer) och har inte tid att umgås med mig hela tiden. jag förstår det. det måste vara så. men jag blir som besatt. jag måste ha hans uppmärksamhet. jag vill att det ska vara mig han tänker på. mig han åtrår. jag vill att det ska vara jämnt så som i början då han inte kunde tänka på något annat. då vi inte kunde vara någonstans. inte gå på bio utan att ha sex. inte gå och fika utan att ta på varandra. då var allt spännande. nu är allt bara vanligt. han ser inte ens om jag sätter på mig snygga underkläder eller lockar håret eller sätter på mig extra höga klackar. resultatet blir att jag ser mig om på t-banan efter andras blickar. jag vet att jag inte ska. jag försöker gå emot mina naturliga instinkter men det är svårt. jag vill bara att han ska se mig hela tiden!

Häromdan kollade jag igenom hans dator. Han har en sån där mac där man kan se historiken som små bilder. jag kunde se alla sidor han varit inne på. alla dessa vidriga tjejers hemsidor. alla dessa nakenbilder. jag såg alla tjejer han mejlat med på den sidan vi träffades på. jag har alltid undrat varför han alltid är online. och när jag går och lägger mig sitter han ibland uppe i flera timmar till på nätterna. han sa att han tittade på webb tv men nu kunde jag ju se att han satt uppe och chattade med en massa tjejer.

Det värsta var när jag hittade en mejlkonversation där de skrev saker som jag vill bli knullad så här... och jag längtar efter att ha din kuk i mig... när jag läste det trodde jag att jag skulle spy. fy fan vad vidrigt. det var morgon, han låg och sov och jag klädde på mig ytterkläderna. tog mina saker och började gå. han sträckte sig efter min arm och sa godmorgon älskling. när jag sa vad jag hittade började jag gråta och han bad mig ta det lugnt. han förklarade det som att det bara var snack. bedyrade sin oskuld. att det BARA var på nätet. Men jag litar inte på sånt. Jag vet att det inte slutar där.

Nu är jag ännu mer paranoid. Han jobbar inte så han har all tid i världen att träffa andra. Tanken gör mig galen. Varje gång han går utanför dörren, varje gång han inte svarar i telefonen. Jag tänker på honom med varenda tjej jag ser på stan. Jag smygläser hans ex blogg och är rädd för vad jag ska hitta. Jag vill så gärna lita på det han säger men det är svårt.

Han kommer gå på dejt med någon annan ikväll. Han säger det på ett sånt sätt så att det låter som att det är någon vän han ska gå ut och ta en öl med. Men jag är helt övertygad om att det är en sorts dejt. Han kommer säkert inte att göra något mer. Han har lovat att träffar han nån ska han berätta det innan han gör något fysiskt. Det´litar jag på. Däremot tror jag han har samvete att träffa någon från tex nätet och kolla läget. Bör jag gör detsamma? Jag vill inte... !!!

När han inte ringer blir jag orolig. Får magont. Ont i huvudet. Skakar. Blir nervös. Tycker han inte om mig längre? Har han träffat någon annan? Tänker han på någon annan? Varför ringer han inte?

I förrgår träffade jag mitt ex. Vi gick hand i hand i gamla stan. Det var han och inte jag som började. Kändes det fel? Nej. För jag vet vart vi har varandra. Vår kärlek liknar ingenting annat. Den kommer aldrig att försvinna. Ingen kan ta hans plats och ingen annan min. Men.. Vi är ett avslutat kapitel. Jag är kär i någon annan och han berättade att han strulat med en transa och blivit bisexuell. Ja så kan det gå.

Annars flyter livet på som vanligt. Jag har fått en remiss till min gamla psykolog och vi ska disskutera vidare behandling. Och om jag kommer att få behandling för mitt sexmissbruk. Det hoppas jag.