rädslan
Jag är rädd. Så rädd så rädd. Jag önskar jag vågade säga det till någon. Jag önskar att jag hade den där tilliten kvar till någon så jag slapp bära all rädsla själv. Jag vet att jag är sjuk. Jag har sett märkena på min kropp under en tid nu. Vissheten finns där. Jag tror man ibland helt enkelt vet. Egentligen har det bara varit en tidsfråga. Det är ärftligt. Jag är en utsatt målgrupp. Så är det bara. Och läkarna de kan aldrig ge några raka besked. Jag är rädd för att dö. Sannolikheten att det går att bota är goda. Men tänk om. Jag är för ung! Det värsta är dock ensamheten. Att det inte finns någon som kan trösta mig eller vara det stöd som jag önskar att jag hade. Mitt sexmissbruk har tagit de jag älskat mest ifrån mig. Det kan jag aldrig ändra på
