så nära att falla tillbaka i gamla mönster
Jag vet verkligen inte vad jag ska göra av min ångest. Idag efter jobbet gick jag runt på stan. Jag gjorde av med svinmycket pengar. Shoppa brukar kunna lindra lite. Men när jag kommer hem minns jag ändå inte vad jag köpt. Har haft en klump i magen hela dan. Ångest. En sådan fruktansvärd ångest. Det riktigt knyter sig i magen.
Jag får hålla i mig själv riktigt hårt ibland för att inte börja missbruka igen. En del av mig skriker efter det. Jag klarar inte av att leva i den här förödmjukelsen. Jag klarar inte ångesten. Det är svårt att stå stilla när allt omkring stormar. Häromdan messade jag alla gamla ragg jag haft tidigare. Men det gick inte något vidare. Jag vet att det inte skulle funka. Jag vill inte ha någon annan är honom. Och jag vill framför allt inte göra illa mig själv igen. Jag är för bra för det.
Jag får hålla i mig själv riktigt hårt ibland för att inte börja missbruka igen. En del av mig skriker efter det. Jag klarar inte av att leva i den här förödmjukelsen. Jag klarar inte ångesten. Det är svårt att stå stilla när allt omkring stormar. Häromdan messade jag alla gamla ragg jag haft tidigare. Men det gick inte något vidare. Jag vet att det inte skulle funka. Jag vill inte ha någon annan är honom. Och jag vill framför allt inte göra illa mig själv igen. Jag är för bra för det.
tänk att den fula sanningen kan hjälpa någon
Kära läsare. Jag har inte använt bloggen på väldigt länge nu. Delvis för att jag inte aktivt levt i ett missbruk (tack och lov) och därför inte behövt skriva av mig. Men också delvis för att jag inte orkat känna efter så mycket. När jag gick in här idag hittade jag den finaste kommentaren ever. Jag vet inte vem som skrivit den men tack! Om du någon gång skulle läsa min blogg igen så lämna gärna din mejladress. Skulle vara fint att höras. Om jag med mina ord kan hjälpa någon så känns det värt att skriva.
Vad har hänt sen sist? Jag lyckades ta mig över den värsta smärtan jag någonsin känt. De säger att det tar ungefär hälften av tiden man varit tillsammans med någon för att komma över den. Och ja det tog ju minst ett års tårar och ångest för att komma till punkten där man inte tänker på personen varje dag. Det är svårt att acceptera och riktigt släppa taget. Inte så att jag fortfarande har känslor kvar. Men det finns en bit som nog kanske aldrig kommer komma tillbaka. En tillit som man svikit. Ett hjärta man krossat. Man tänker varför. Varför var jag tvungen att förstöra så mycket för mig själv?
Vad har hänt sen sist? Jag lyckades ta mig över den värsta smärtan jag någonsin känt. De säger att det tar ungefär hälften av tiden man varit tillsammans med någon för att komma över den. Och ja det tog ju minst ett års tårar och ångest för att komma till punkten där man inte tänker på personen varje dag. Det är svårt att acceptera och riktigt släppa taget. Inte så att jag fortfarande har känslor kvar. Men det finns en bit som nog kanske aldrig kommer komma tillbaka. En tillit som man svikit. Ett hjärta man krossat. Man tänker varför. Varför var jag tvungen att förstöra så mycket för mig själv?
Den man jag älskade lever med en annan tjej idag. Han är jättelycklig och de bor ihop. En stor del av mig är så glad för hans skull. Glad för att han slipper leva i ångest och får vara lycklig. Vi träffades ute för någon månad sen. Jag berättade att jag är kär. Att jag faktiskt tror att det är på riktigt. Han var glad för min skull. Det var så skönt att ses och inte känna ångest. När han sa jag älskar dig fortfarande och jag sa detsamma så menade jag det. Älskar man någon så försvinner inte det. Vad som än händer.
Jag har beslutat mig för att börja träffa en psykolog igen. Att verkligen gå till botten med varför. Jag vet att svaren förmodligen finns i min otrygga barndom. Varför det fortfarande finns bitar i mig som reagerar så starkt på vissa saker. Jag vill verkligen bli helt bra. Hel.
Tänk om jag inte hade förstört alltihopa. Tänk om jag inte hade skrivit de där smsen, ringt de där samtalen, följt med de där killarna hem, gjort mig själv och andra så illa. Tänk vad mycket ångest vi hade sluppit då. Jag är uppriktigt sagt ledsen för att ha gjort mig själv och en annan person så illa. Jag är så tacksam att jag kommit ur mitt missbruk. Att jag får leva igen. Känna lycka. Är det något jag har lärt mig så är det just att känna lycka. Men kanske framför allt att kunna ta emot kärlek utan att tycka att jag har förtjänat det.
Det finns mycket bra saker som har hänt detta år. Jag har vågat älska igen. Jag hade nästan slutat hoppas på att jag någonsin skulle kunna känna så igen. Och jag letade inte ens efter någon. En dag fanns han bara där i mitt liv. Jag utelämnade allt till honom. Vågade vara mig själv. Vågade vara svag. Vågade vara ärlig. Jag var inte ens otrogen. Tänkte inte ens tanken. Helt fantastiskt eller hur. Tyvärr älskade jag en människa som inte vet hur man älskar. Som inte vågar vara lycklig och möta sig själv. Känns det igen? Han lever precis som mig med en depression och ångest. Jag visste väl innerst inne att bubblan skulle spricka till slut. Men jag hoppades att jag skulle ha fel. Jag vet att jag inte kan älska honom frisk. Jag kan inte bära honom. Han kan inte älska någon och ha ett fungerande förhållande förrän han har mött sig själv. Precis som inte jag kunde. Det är likgiltigheten som är värst. När han säger att han inte känner något. Jag vet att det inte är sant. Rent teoretiskt vet jag att det är ångesten som talar. När man mår riktigt dåligt stänger man av känslor. Det är lättast så.
Det finns mycket bra saker som har hänt detta år. Jag har vågat älska igen. Jag hade nästan slutat hoppas på att jag någonsin skulle kunna känna så igen. Och jag letade inte ens efter någon. En dag fanns han bara där i mitt liv. Jag utelämnade allt till honom. Vågade vara mig själv. Vågade vara svag. Vågade vara ärlig. Jag var inte ens otrogen. Tänkte inte ens tanken. Helt fantastiskt eller hur. Tyvärr älskade jag en människa som inte vet hur man älskar. Som inte vågar vara lycklig och möta sig själv. Känns det igen? Han lever precis som mig med en depression och ångest. Jag visste väl innerst inne att bubblan skulle spricka till slut. Men jag hoppades att jag skulle ha fel. Jag vet att jag inte kan älska honom frisk. Jag kan inte bära honom. Han kan inte älska någon och ha ett fungerande förhållande förrän han har mött sig själv. Precis som inte jag kunde. Det är likgiltigheten som är värst. När han säger att han inte känner något. Jag vet att det inte är sant. Rent teoretiskt vet jag att det är ångesten som talar. När man mår riktigt dåligt stänger man av känslor. Det är lättast så.
Jag vet att jag talat om boken kvinnor som älskar för mycket tidigare av Robin Norwood. Den återkommer ibland. Jag försöker fortfarande förstå mig på mig själv. Varför jag handlar som jag gör. Varför jag känner som jag gör. Jag måste varje dag påminna mig själv så att jag inte ramlar in i gamla möster. Jag är stolt. Jag vägrar hamna nere i gyttjan igen.
Jag har beslutat mig för att börja träffa en psykolog igen. Att verkligen gå till botten med varför. Jag vet att svaren förmodligen finns i min otrygga barndom. Varför det fortfarande finns bitar i mig som reagerar så starkt på vissa saker. Jag vill verkligen bli helt bra. Hel.
