sexgalning

Jag är så trött på hela världen. Ibland får jag lust att bara abdikera. Åka till någon avlägsen by mitt ute i ingenstans och inte umgås med någon. Bli eremit. För ju mer människor man träffar ju mer besviken blir man. Börjar inse att människor inte alls i grund i botten inte är särskilt goda utan tvärtemot sjäviska. Varför är det så? Varför kan människor inte bara vara snälla och trevliga mot varandra? Varför ska man alltid göra saker för att själv vinna på det?

Jag var förbi stureplan på vägen hem från jobbet. Jag mår illa bara jag ser det. Som nykter ser man det så klart. Jag brukar sällan vara där mitt i natten på en helg utan att vara där och festa. Det finns nog en förklaring till det. Det är så ytligt egentligen. Vet inte varför jag hamnat där egentligen? Varför har jag hamnat i detta sociala system? Hur blev allt så här?

Jag mår illa så fort jag tänker på mitt missbruk. Kom att tänka på en gång då jag gick hem med en kille som var bra på att hångla men riktigt dålig i sängen. Så fort han hade somnat gick jag därifrån och tillbaka till klubben och träffade någon annan och gick hem med honom istället. Det är så sjukt när man ser det svart på vitt.

Jag funderar på att ta mig i kragen och gå på möte imorgon. Om jag hinner innan jobbet. Funderar på att gå till kyrkan också. Har så mycket ångest om ligger och pyr där under. Det brukar kännas renande att bekänna sina synder och bli förlåten av den stora guden. För bakom allt dåligt så längtar jag efter harmoni med något större. Och ja jag tror nog att han finns ändå