sexgalning

Jag fick en panikångestattack igår efter jobbet. Jag kunde knappt andas. Var tvungen att hoppa av tunnelbanan hem till mitt ex för att få luft. Och när jag kom hem till honom satt jag bara och hyperventilerade. Jag håller på att förlora det bästa jag haft. Jag börjar inse det nu. Det är mitt fel. Jag kan inte anklaga någon annan. Mitt missbruk har fått mig att förlora min stora kärlek. Han jag skulle gifta mig och skaffa barn med. Hur sjutton lyckades det bli så här? Han älskar mig men vill inte leva med någon som mig. Jag ser i hans ögon att han menar det. Det är inte som förut då han hållt mig på sträckbänken för att skrämma upp mig så jag skärper mig. Han har verkligen fått nog. Han kommer inte ta tillbaka mig. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Allt känns så meningslöst. Han har alltid varit min ledstjärna, den enda i mitt liv som är riktigt vackert. som fått mig att orka kämpa och inte falla ännu längre ner. Vad ska jag ta mig till nu?

Jag orkar inte tänka på att han träffar andra. Jag mår så illa så jag vill bara spy. Min första tanke är att hitta någon att ersätta honom med. Det är så jag alltid har gjort. När jag är dumpad eller inte får den uppmärksamhet jag vill, då raggar jag upp någon. Ett bevis för att jag inte är så dålig som jag känner mig. Men sen mår jag ändå dåligt för när jag utnyttjat klart de här då vill jag inte se på dem mer och då måste jag hitta någon som kan ge mig en ännu större kick. Och funkar inte det då hittar jag någon som gör mig riktigt illa så jag känner mig precis som jag känner mig på insidan. Det är ett sånt sjukt beteende. Jag vill våga vara liten, våga vara svag, våga vara dumpad, våga känna mig ledsen och inte springa ifrån det och plåstra om mig med det ena och det andra. Men det är ett beteende. Jag vet inte hur man bryter det egentligen.